Werkbund-bostadsområdena från 1927–1932 finns i fem länder (Polen, Schweiz, Tjeckien, Tyskland och Österrike) och sex städer (Wrocław, Zürich, Brno, Prag, Stuttgart och Wien). Bostäderna i Zürich omfattas dock inte av EU:s kulturarvsmärke. Efter första världskriget rådde en akut brist på lämpliga bostäder i hela Europa. Enligt devisen ”Nya sakligheten” försökte avantgardearkitekter från olika delar av Europa därför hitta lösningar som människor hade råd med och som tillgodosåg sociala behov. Samtidigt ville de skapa väl utformade byggnader av hög kvalitet.

Det första bostadsområdet, Weissenhof, uppfördes i Stuttgart 1927 och inspirerade andra att använda modernistiska principer i liknande projekt. De andra områdena tillkom mellan 1928 och 1932. Arkitekterna bakom byggnaderna hade dock svårt att förmedla sina progressiva idéer till den breda allmänheten och under naziregimen hånades byggnaderna för sin modernism. Efter andra världskriget gick bostadsområdena olika öden till mötes, i och med att några av dem hamnade bakom järnridån. År 2013 inrättades ett nätverk för att främja utbyte av god praxis och rådgivning för att bevara byggnaderna.

Werkbund-bostadsområdena i Europa 1927–1932 började som ett arkitektoniskt experiment, men fick stort inflytande på 1900-talets modernistiska arkitektur genom att ge arkitekter från olika europeiska länder en chans att förverkliga sina modernistiska teorier. Bostadsområdena speglar rörelsens europeiska ursprung och ledde till en omfattande utveckling i de olika länderna.

Werkbund-bostadsområdena är en viktig del av arkitekturhistorien i Europa, samtidigt som deras framväxt över tid också speglar de politiska och sociala förhållandena i öst och väst. Byggnaderna symboliserar frigörelse. Arkitekternas erfarenheter och sociala, estetiska och tekniska strävanden är en inspirationskälla än i dag, när flera europeiska länder har svårt att få fram bostäder till rimliga priser till sina invånare.