Kolgruvan Bois du Cazier har blivit en symbol för arbetarklassen och invandringen till Vallonien (Belgien) på 1900-talet. Hela platsen, från gruvan till slagghögarna, var 1956 skådeplats för en katastrof där 262 personer från tolv olika länder omkom. Gruvverksamheten upphörde 1967, och 2002 öppnade ett museum på platsen som skildrar kol-, järn- och glasindustrin. Här påminns vi om den europeiska solidaritet som uppstod i efterdyningarna av katastrofen 1956 och som också ledde till att Europeiska kol- och stålgemenskapen inrättade ett organ för hälsa och säkerhet.

Läs mer i juryns rapport om varför den här platsen har valts ut.