Det arkeologiska området Ostia Antica består av resterna av en romersk bosättning som ursprungligen var belägen vid Tiberns flodmynning på Italiens västkust. På grund av förändringar i flodkanalen och kustlinjen befinner sig lämningarna nu cirka 4 km från havet. Ostia grundades på 500-talet f.Kr, medan de tidigaste befästningarna går tillbaka till 300-talet. Bosättningens huvudsakliga funktion var från början att skydda Tiberns flodmynning, men senare, när den nya hamnen byggdes av kejsarna Claudius och Trajanus, utvecklades staden till en aktiv handelsplats som spred sig bortom stadsmurarna. Som den främsta hamnen i Rom fick Ostia strategisk och handelsmässig betydelse i Medelhavsområdet. I slutet av 100-talet e.Kr. blomstrade staden fortfarande och hade en befolkning på över 50 000 personer. Invånarantalet minskade dock under mitten av 200-talet e.Kr. i takt med att det romerska rikets huvudnav hamnade längre österut.

Ostia Antica är en plats där varor omsattes och olika kulturer och religioner möttes. Eftersom Ostia var en inkörsport till Rom blev staden en knutpunkt för många olika människor som levde i romarriket och en inflytelserik plats, inte bara i Medelhavsområdet. Spåren av handeln, utbytena och den blandade befolkningen syns än i dag – i mosaikgolven, de arkeologiska lämningarna och begravningsinskrifterna.